Dizak

Dagarna går som en rulltrappa utan slut, jag trotsar förändringarna genom att gå i motsatt riktning. Jag står kvar på samma ställe medans hastigheten ökar. Jag måste streta emot, men det krävs en kraft jag inte har.

Ta mig långt här ifrån, du vackra kvinna, ligg med mig på en äng dit problem inte når. Smek lyckan mellan benen och glöm bort sorgens alla våldtäckter.

Nya dörrar, ny personal och en jävla massa gamlingar. Jag blev flyttad till äldrepsyk för att BUPavdelningen är utan personal i några dagar. Jag känner hur rädslan växer fram under huden och den lilla flickan gråter i hjärnan. Det finns ingen plats för er, ingen tid för era problem, mina bortskämda alter. Okända färger fastnar på pappret framför mig, färger jag inte känner till, färger jag egentligen inte kan måla. Penseldragen påminner om min ensamhet, den äter upp mig bit för bit. Det blir tapas idag, godbitar till hela släkten.

Har du någonsin känt att du är delad i en fråga, att du inte har ett svar utan flera? Har du någonsin känt att de känslor du har inom dig inte är dina känslor, utan de är så främmande att du vet att det inte är du som känner dem? Har du försökt koncentrera dig på att minnas vad du gjorde för fem minuter sedan och inser att du inte vet hur du tog dig till den plats du står på nu? Har du någonsin känt dig så delad att du försvunnit ur kroppen och beskådar istället din kropp upptagen av en annan människa?

Om inte, var glad för fan.

En kropp utan gränser, ingen början och inget slut. Hennes tankar finns där för att dömma. Hennes andetag signalerar, skriker, men ingen ser att hon ens existerar. Orden har fastnat i halsen, utan framgång förblir dom där, dolda i mörkret. Demonen fångar sitt byte mellan tänderna, den hjälplösa och konturlösa stannar med de vassa tänderna inkörda under huden utan att blinka, utan att få fram orden hon försöker förmedla.

Hon sätter sig ned på golvet och försöker rädda den lilla pysslingen som bor i hennes handled. Pysslingen brukar få slut på syre ibland och för att rädda honom behöver ett sår öppnas upp. Den lilla flickan som bara är 5 år gammal vet hur man gråter, hennes tårar kommer från en annan tid, en annan plats och en annan verklighet. Finns det någon som tröstar, finns det någon som tar hand om flickan som inte existerar?

Min älskade psykolog grät istället för mig idag, jag mådde sämre än någonsin men jag kunde inte fälla de tårar som var inlåsta under ögonlocken. Att någon jag knappt känner bryr sig om mig så mycket betyder mer än alla presenter under julgranen. Tack för att du finns, min pedagogiska ängel, jag kommer vara vilse utan dig efter jag passerat åldersgränsen.

Spegelbilden konfronterar lögnerna, jag ser sanningen jag inte vågat hantera. Sanningen om vem jag är, sanningen om de tankar jag bär, allting går att läsa i mina trötta ögon om man letar efter svar. Jag har en sjukdom eller fyra, jag måste lära mig att acceptera det istället för att låtsas som ingenting. Personen som kollar på mig genom glaset -finns, jag lever faktiskt, trots alla hinder.

Drygt 73 dagar har jag spenderat inom dessa vita kalla väggar sammanlagt om ungefär två veckor. Sängarna blir skönare och skönare, rastlösheten har blivit hanterbar och tryggheten klänger sig fast som en mysig hemkänsla. Jag hör hur Isaks tankar växer fram i mina tankar men jag kan skilja dem åt nu för tiden, det skämmer mig dock hur lika våra tankar börjar låta. Kanske har jag tackat ja till hans förslag, kanske orkar jag inte lyssna längre.
Jag vet att tryggheten jag känner är farlig då jag vet att verkligheten utanför kommer slå mig i framtiden. Korridorer fyllda med skrattande ungdommar och bussar som är överfulla med stressade ansikten. Pressen finns, jag känner att den ibland står bakom mig som en dömmande skugga, men jag väljer att ignorera mörkrets ord.

Jag är ljudisolerad nu, ingenting kan ta sig förbi mina väggar. Jag bortanför ditt sikte, finns inte här för att skjutas ner, för jag ligger redan blodig på marken.

Så jag skrev ett personligt brev till min vän som ligger inne på behandlingshem. Jag han inte skicka iväg det förän mamma läst både hennes och mitt brev. Allting rasar... Helvete. Finns det inga väggar i min cell som håller borta snokar som dig?


Jag vill må bra. Jag vill ha en kram.

Det finns ett slags lugn som svävar i luften en bit bort. Det finns något som kallas lycka bara runt hörnet från där jag står. Mina fötter är klistrade mot marken och jag befinner mig i en skottsäker bubbla. Vem försöker jag lura, jag kommer aldrig få andas in lugnet, jag kommer aldrig ta mig runt hörnet. Inte nu i alla fall.

Jag ligger kvar i sängen trots tiden på dygnet, jag tycker synd om mig fast jag vet att jag själv slängt in mig i stormen av ensamhet. Rastlösheten biter mig i benet, men jag är för långt borta för att kunna göra något åt det. Sängen är så skön, här kan ingen se mina tårar, jag stannar nog ett tag till...

Jag ska äntligen sluta med lithium! Nu får jag dricka som vilken människa som helst utan att vara rädd för att få en förgiftning och dö. Istället kommer jag kanske få börja med någon antidepressiv i framtiden, vilket jag inte förstår då jag inte känner mig deprimerad.

Idag är en bra dag för Diza, men en dålig dag för Isak. Jag känner mig glad och är redo för kramar av mina vänner, Idag finns ingen plats för arga tankar eller handlingar, du ska försvinna för gott Isak, ditt jävla äckel.

Jag har förändrats till någon jag inte känner igen, denna person går inte att prata normalt med, personen har glömt hur man lever och förstår inte vad som är viktigt. Ska jag skylla detta på min psykos? Ska jag skylla detta på den tunga medicinen jag går på? Eller är det bara så att jag hamnat här på grund av mig själv?